I don´t get it?
Asså, sjuuukt trött på vissa som tror/tycker att deras blogg är mer och mer populär! Jag känner faktiskt ingen som lägger ner så mycket tid på bloggen! Jag har även andra saker att ta upp nu i inlägget. Vi börjar med detta!
Jag tycker själv att jag är bäst bland mina vänner med bloggar på att uppdatera. Jag gör minst 1 inlägg om dagen (om det inte är nån kompis här eller nåt, kommer till det snart) och då skriver jag för det mesta allt mellan himmel och jord. Och det tycker inte JAG är fel, men gör du? Mina kompisar kanske HAR MER ATT GÖRA men tänk då Nellie Berntsson, som rider TVÅ ponnysar, medan ni andra mest rider 1 häst/ponny om dagen. Och hon orkar med skolan, pojkvännen och såklart ponnysarna - men otroligast av allt - bloggen. Asså det är sjukt. Så börja uppdatera lite! (vet att jag klagar lite, men stör mig sjukt mkke på detta)
till sak två...
Morris. Kompisar kommer hem till mig och säger "du måste rensa buren" mm. Men det gör jag inte, förrän den åkt. Jag behandlar DOM som jag själv vill bli behandlad. Jag riktar inte detta mot någon.. Men jag vill inte sitta och kolla på när "den" gör rent sin kaninbur, med massa kiss och skit som stinker? Jag vill inte bli bahandlad så iallafall, så jag måste sitta där och "chilla" med mobilen och skratta. Gillar endast kaniner som är framåt, som vågar hälsa på en. Vill ni uppleva känslan så kom hem till mig. Känns som att Morris är otroligt begåvad... shiet! Han trick-tränas varje dag oftast, och det är jättekul verkar han tycka. Och jag ser INGET fel med att han tycker det, han kan det ju oxå. Han är grym på FLER saker. Ja, vissa saker är ju lätta, men han har ju en sån vilja, så det är otroligt! Han hoppar oxå sjukt bra... grymt asså. Jag är t.o.m chockad över att jag ENSAM tränade honom... han kan nu. Utan nåns hjälp..... han har ioförsig förbättrats på höjder med fler än mig, men jag kan absolut inte säga att det var någon annan än jag där i grunden... dag in och dag ut tränade jag honom... gick i flera timmar, gosade, borstade.... fixxxa med det bästa jag hade.
till sista saken:
Jag känner saker när de är riktat emot mig. Jag vet, vet när nån vill skriva ett inlägg mot just mig. Det är hemskt... det gör ont, där inne! Så själv är jag noga med att inte nämna namn, och att ingen ska få känna skuld för nåt. För det jag "klagar" på, har ju uppenbarligen hänt flera gånger av flera personer. Ta ingen skuld med detta inlägget, då jag själv inte hade velat haft nåt riktat emot mig. Och jag blir sjukt ledsen, när tjejer i min egen ålder fjantar sig, och tror dom är nåt, när det inte ens är kul.. snackar skit och sånt bajsigt. Jag vill inte att sånt händer. Och jag tror att det är många med mig, faktiskt... Ingen vill bli behandlad som en skit. Fan eller. Hemskt......... ja.
jag kan inte fatta hur folk ORKAR gå upp på mornarna, skriva ett inlägg och gå till skolan. Den tiden har inte jag, så jag gör ju mitt bästa HÄR, nu på kvällen... och jag hoppas ni nöjer er med uppdareringen ni får! För kolla in på era vänners bloggar - de uppdaterar otast sämre! Hatten av till de som gör minst 3-5 inlägg varje dag!
Skulle bli sjukt ledsen och besviken på er om nån kommenterar nåt som "aaa, verkligen inte riktat mot mig" för jag menar det!!!!! Jag försöker iallafall behandla folk moget, och jag är en bättre individ! :) Jag älskar småbarn, och tycker mindre barn är "söta" på "mamma" sättet. man ser en bebis, och den är jättesöt.. det är ju mest pga. att man får moderkänslan... det får man ju med sina djur, även om man e en liten p12:a eller f12:a... De finns hos alla som verkligen är gohjärtade! Det lovar jag.......... <3
Jag skriver så fingrarna värker, jag vill komma långt med det jag gillar.. Även om jag nu skulle bli "känd" i bloggningen, hästsporten eller bara populär.... sångerska, dansare.... wtf? vet inte var jag ska börja.. och med VAD ska jag börja? livet måste man VÄLJA sig egenom, alla val är ju inte lätta......... det vet nog de flesta. Men med dåligt självförtroende så funkar det inte.
Jag är ruskigt glad över att jag har en familj, som mina syskon, och min mamma och pappa som stöttar mig. Även katterna och Morris stöttar mig sjukt mkke. Assi har ju alltid funnits där, när vi fick ta bort Findus och när Pärla var nära på att mista livet... Det är sjukt läskigt, hur nära det var.. Assi sov VARJE natt i min säng.. Jag var den som var mest ledsen. Snart är det TVÅ hela år sedan. Sjukt vad tiden går snabbt... jag har fortfarande bilderna kvar på Pärla, som jag skrev ut från datorn som minne medan hon låg inne på ulltuna för operation och återhämtning + att hitta felet. De tänker jag heller inte ta ner, förrän jag känner mig redo... men Pärla och Assi kommer ALLTID finnas där, på mina axlar... vet inte vad jag ska ta mig till om det händer dem något hemskt... vill inte att de ska vara så "gamla". Jag är RÄDD för vad som kan hända... help me. Vad som KOMMER hända. Mina fina djur kommer ALLTID finnas där <3
Findus <3
Kommentarer
Trackback
