Hur ska jag klara mig utan dig... ? ♥
Jag har kommit dit nu, där jag är bekymrad. Jag vet inte varför, men blir nerstämd när jag tänker på ridpasset igår. Vet inte vad jag ska ta mig till... Blä :(
Men tänkte ägna detta inläg till en enda, DEN SOM GJORT MITT LIV VÄRT ATT LEVA. Man har många gånger velat gett upp. Men vid 3 års ålder.. kom ett mirakel. Pärla.
Ni tänker nu wtf, inte ännu ett till inlägg om den där " Pärla " .
Men vabra, stick nu. Bloggen kommer sättas lösenord på inom kort tid, ändå så..
Reält nerstämd. Men den kvällen... Jag hade nån vid min sida. Jag LER, det gör ONT i magen när jag ser henne. För att hon är så söt, och för hennes personlighet. Hon gör mitt liv LITE mer värt att leva.
Hon ligger här brevid mig. Jag har huvudvärk. Jag lägger mitt huvud mot hennes kropp.. jag hör hennes puls. Jag ler. Jag kan inte förstå hur , HUR livet blir utan henne. Jag kommer inte insé det. Jag kommer ihåg, när hon låg på sjukhuset... Jag visste hon skulle klara sig, jag kände katten... Men var ändå rädd. Ledsen. Gick inte en minut då jag inte tänkte på henne. När de är ute på kvällarna, kollar jag ut efter dem. Jag är så otroligt rädd att det ska hända Pärla och Assi nåt. SJUKT rädd för det...
Dagen hon blir ALLTFÖR gammal.. ni fattar. Jag vet inte vad jag kommer göra då. Assi blir 10 år detta år. Ja, det är 23/12, men jag TÅL inte tanken. Allergisk. Den enda allergin jag har. RÄDD FÖR ATT NÅN SKA DÖ. Jag själv, är inte rädd för döden eller att DÖ. Men att nån i min närhet ska dö.. jag svimmar när jag tänker på det. Jag VILL inte.
Igårkväll låg Pärla på madrassen. Jag la mig, det blev lite guppigt och obehagligt. Hon gick. Men sedan kom hon igen. Gullan. Men denna gången, la hon sig på min mage. Jag tänkte att jag iaf skulle försöka sova i vilket fall som helst, klockan var över 01 så. När jag vaknade imorse kände jag mig stel. Jag öppnade ögonen och riktigt - DÄR LÅG PÄRLA. Min fina Pärla. Hon hade legat där hela natten. Hon är så sjukt social. Hon ligger på mitt rum just nu och kurrar. MIN PLUTT.
Ska aldrig släppa iväg henne. Inte ens till himlen, och Findus, gammelmorfar och Wilma.... Nej. INTE ENS DET. Hon ska va hos mig livet ut. INGEN TVEKAN. :')
Tycker ni ska ge en puss och kram till Pärla nästa gång ni ser henne. Eller nej.. det är min chey. INGEN RÖR HENNE. Och det kan man inte heller.. om man inte är jag, eller nån i familjen. Hon VÄGRAR bli klappad. Hon jamar såfort nån lyfter upp henne. Alla säger hon är underviktig, hon är inte social ett skit och allmänt otrevlig. Inte konstigt. Hon vet ju vilka som gör vad, som inte jag gillar? Elin bland annat, är hon coollugn med. Fast jag gillar ju Elin sjukt mkt.. Alltså inte konstigt AT ALL. Nejdå. Men säger ALLT till henne . Och det är som att hon förstår.
KOM INTE OCH SÄG ATT DETTA ÄR BULLSHIT. NI ... ni KAN inte känna katten.. det gör min familj , och JAG. Ingen annan. Hon.... är BÄST <3
Kommentarer
Trackback
